Satinin

Senaste veckorna så har jag försökt att tänka fram vad det är som har blivit så knasigt. Det här året känns bara som en enda stor röra.

Jag hoppade i med hjärtat före i en underbar relation, och blir bara kärare och kärare. Men Tobias kom in i mitt kaos och rörde minst sagt till det för mitt huvud. Jag hade stenhårda rutiner som fungerade, vilket jag trivs med, men när han kom in så behövde jag förändra dem. Och nånstans där misslyckades jag.

Jag hann inte längre med. Jag pluggade som aldrig förr, bollade tre jobb, och så tyckte jag att jag skulle hinna med min träning 5 dagar i veckan...

Det blev som sagt kaos, rutinerna föll och jag sprang bara runt och släckte bränder. I juni när skolan tog slut och sommarjobbet inte riktigt kommit igång ännu så kraschade jag. Jag grät ofta och tyckte synd om mig själv.

När jobbet drog igång fick jag mer ansvar på mina axlar, vilket jag inte kunde hantera på ett bra sett efter min krasch.

Det är inte förrän den här veckan jag har sett ljuset i tunneln. Jag börjar komma tillbaka. Jag känner att känslan i kroppen känns lättare, jag känner mig lugnare jag känner mig i kontroll.

Jag vet inte exakt vad jag har gjort för skillnad förutom att tänka. Jag har varit ensam i tystnad med mina tankar för att reda ut vad jag vill.

Jag har kommit fram till att ett ordentligt veckoschema i en fin nyinköpt kalender är svar på mycket.

Jag planerar och prioriterar för att komma tillbaka. Och än så länge känns det helt rätt. Hösten rullar i med sin sol och sin färgglada natur. Jag ska göra allt för att känna mig som mig själv igen.