Född som feminist
Hur som helst, vi va söta och lyckliga tillsammans.
En kväll är vi ute och går, han och jag, och min tjejkompis och hans killkompis.
Jag och min kompis går lite framför grabbarna och pratar om allt och ingenting. Sen hör jag vad grabbarna pratar om. Min kille säger bestämt "det är det som är så bra med att ha tjej, jag kan liksom tafsa på henne precis när jag vill. Titta här bara"
Jag och min kompis som hört allt tittar på varandra och jag kan inte hjälpa att bli lite irriterad. Vadå tafsa när han vill?! Bara för att vi är tillsammans kan han ju inte behandla mig som sin ägodel!
Jag hör honom springa fram och när han kommer bakom mig slår han till mig på röven!
Min reaktion enligt mig är priceless men inte lite priceless som hans chock av det jag gjorde.
Jag vände mig snabbt om och slog så hårt jag kunde honom på kinden, ni vet en gammal hederlig bitchslap.
Det var han värd! Men shit va sur han blev. Jag minns att det blev ett bråk efteråt där jag var tvungen att försvara mig och min kropp. Jag minns att jag förklarade att min kropp kommer aldrig tillhöra någon annan, och att om det var något annat han var ute efter så kunde han hitta en ny tjej!
Jag har inte tänkt på det här minnet på länge, det bara kom tillbaka till mig. Och det bästa är att jag insåg att jag alltid varit feminist. Jag har aldrig förstått eller tillåtit patriarkatet styra över mig.
