To let your self go...
Det är 3 år sedan jag tog stidenten. Och det är väl då som man börjar reflektera över vad man har åstadkommit sedan dess.
Och ja jag har jobbat. Men det valde jag att göra i 3an på gymnasiet också. Jag har valt att jobba och tjäna pengar.
Men det känns som att jag har förlorat något så himla värdefullt när jag jobbar såna tider som jag gör. Det känns som att jag har tappat bort mig själv lite på vägen. Fast det kanske är normalt?
Jag jobbar när alla andra är lediga. Julafton, helger, nyår, midsommar... You name it!
Det som har väckt dom här känslorna just nu är nog midsommar. Jag jobbar hela midsommar vilket gör att jag inte har någon aning om vad jag skulle kunna hitta på för att fira midsommar. Antagligen ingenting! Vilket känns så värdelöst!
Jag tycker inte att julafton och nyår är så viktigt. Jag kan gärna jobba dom dagarna det spelar ingen roll. Men något som jag verkligen tycker om är midsommar, så att jobba alla dagar i midsommar känns tråkigt. Men förhoppningsvis så är det sista gången.
Förhoppningsvis så börjar jag plugga i höst. Då ska jag sätta i mina piercingar, tatuera mig vart jag vill, sätta i alla fjädrar jag hittar i håret! Jag ska börja bry mig om vad för kläder jag tar på mig! Jag ska ha tid till familj och vänner. Jag ska aldrig mer behöva säga "åh vad kul men jag kan inte då, jag jobbar"
Kalla mig bortskämd så mycket ni vill, men jag har slitit så mycket nu för mitt älskade jobb, och jag börjar känna mig ganska så klar. Missförstå mig rätt. Jag älskar donken på många sätt. Jag har lärt mig så himla mycket. Som min första kärlek så kommer mitt första jobb alltid finnas i mitt hjärta. Alla ni fina människor som jag har fått lära känna och kalla min andra familj. Jag älskar er allihopa!
Det svåraste för mig kommer absolut att vara att säga hej då. Jag vill verkligen inte tänka på det.
Jag tror att jag är mest rädd för det. I 4 år har jag köttat på jobbet, könt än så himla trygghet i allt. efter sommaren ska jag säga hej då, jag ska gå ur min trygghet och flyga.
Så mycket blandade känslor, och jag kände verkligen att jag behövde skriva av mig.
Jag hoppas jag inte har tråkat ut dig för mycket, du som nu läser detta!